Det här med att tiden läker alla sår är bullshit. Det blir lättare med tiden, det har jag upplevt själv. Nu har det gått 2 år sedan I försvann och det är lättare att tänka på det nu. Det gör ont, ont som fan. Men jag vet att det har hänt och det är ingenting jag kan göra ogjort. Tiden läker inte alla sår, jag vet att det alltid kommer finnas ärr kvar. Ärr som får mig att komma ihåg, både på gott och ont. Du var ju så liten. Vi hade planerat hela vår framtid. Allting. Rädslan för att minnena skulle blekna var stark. Men jag har lärt mig att minnena inte bleks, dom blir snarare starkare med tiden. och jag vet att jag kommer klara det här, även om det inte känns så ibland. Du var så fin, och jag tänker på dig så ofta. Tänker och funderar. Vad hände sen?